German Baroque Era Painter, 1632-1698 was a German painter, born in Munich but active most of his life in Venice. He is also called Johann Karl, Carlotto, and Carlo Lotti. He was the son and pupil of Johann Ulrich Loth (1590- 1662). He was commissioned to paint for the emperor Leopold in Vienna. He was influenced by Pietro Liberi. His brother Franz Loth was also a painter in Venice and Germany. He had numerous pupils including Willem Drost, Cornelis de Bruijn, Johann Michael Rottmayr, Paul Strudel, Santo Prunati, Daniel Seiter, and Giovan Battista Langetti.   Related Paintings of Johann Carl Loth :. | Jakob segnet Ephraim und Manasse | The Good Samaritane | Martyrdom of Saint Gerard Sagredo | Portrait einer Dame mit Papageienkafig | Jupiter and Mercury at Philemon and Baucis before 1659 |
Related Artists:
Jean-Francois Millet
Jean-François Millet (October 4, 1814 - January 20, 1875) was a French painter and one of the founders of the Barbizon school in rural France. Millet is noted for his scenes of peasant farmers; he can be categorized as part of the naturalism and realism movements.
Martin Mijtens d.a.
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Mar??es och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af W??rttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
Andreas Schelfhout
(February 16, 1787, The Hague - April 19, 1870, The Hague) was a Dutch painter, etcher and lithographer, known for his landscape paintings. He belongs to the Romantic movement. His Dutch winter scenes and frozen canals with skaters were already famous during his lifetime. He became one of the most influential Dutch landscape artists of his century. He started as a house painter in the framing business of his father. He already started painting pictures in his spare time. After a well-received first exhibition in The Hague, his father sent him to receive proper training to Joannes Breckenheimer (1772-1856), a stage designer, in The Hague. He learned not only the technical aspects of painting, but also made detailed studies of the 17th-century Dutch landscape artists Meindert Hobbema en Jacob van Ruisdael. In 1815 he started his own workshop. Through his technical excellence and sense of composition and his use of naturalistic colours, he soon became famous also outside The Hague. In 1819 he was awarded the Gold Medal at the exhibition in Antwerp. In 1818 he became a member of the Royal Academy for Visual Arts of Amsterdam. He reputation continued to grow and in1822 he was given the rank of Fourth Class Correspondent of the Royal Dutch Institute. From then on, one exhibition followed after another. Initially he painted mainly summer scenes, beach scenes, and animal paintings. But as his initial winter scenes even had more success, he began to include them in his exhibitions. He was mainly a studio artist, relying on his sketches done en plein air. His sketchbook Liber Veritatis (Book of Truth) shows that he made about twenty paintings a year, among them a few foreign views. This indicated that he travelled abroad around 1825. In later years he visited France in 1833, England in 1835 (especially to study the works of Constable) and Germany. He provided training to several painters who would become famous in their own right : Johan Hendrik Weissenbruch, Johan Jongkind (one of the forerunners of the Impressionists), Charles Leickert, Jan Willem van Borselen, Nicholas Roosenboom, Willem Troost, the American Hudson River School Painter Louis Remy Mignot and his son-in-law Wijnand Nuyen. At the end of his career he put together a series of eighty landscape drawings, mainly recordings of previous paintings and watercolours. They were drawn in chalk and lightly coloured. His death marked the end of the Romantic period in Holland. He is considered a precursor of the Hague School